Rutten dag!
Det är en regning och mulen lördag i november. Vädret stör mig inte tvärt om. Tyngd utav jobbets plikter tvingades jag gå upp när det fortfarande vad kolsvart och timmen inte var äldre an 6. Tiden gick snabbare än jag hade räknat med och jag satt inte mer än 5 minuter med min frukost. Efter att ha sagt adjö till de som ännu sov, begav jag mig ut i den kyliga morgonen. Det hade ljusnat men kallt var det fortfarande. Mina ben var som röda stela isbitar i småblåsten. Jag beklagade min enfald ty jag hade inte tagit på mig dom värmande nylonstumporna som hade varit lämpliga at ha under legginsen i denna kyla.
På den gammelröda bussen sminkade jag mitt anlete innan jag föll in i en flyktig sömn. Efter det att jag kommit fram till staden och tagit mig med tunnelbana till en destination var ifrån jag fick gå en bit, slog det mig som en kastad gatusten. Jag började inte 09.00 jag började ju 10.00. Jag gick vidare och då kom den ännu större gatustenen! Jag hade ju glömt nycklarna till kontoret! Ty i den kyliga morgonen bestämde jag mig för att ta en annan jacka en vanligt. En jacka med tjockare fodring så att jag skulle slippa frysa så mycket. Men nu stod jag i stället med isande kyla av skräck i magen. Jag höll i min telefon, tänkte på nycklarna i den tunnare jackans högra ficka och knep ihop ögonen i förtvivlan.
Det fanns inget att göra! Jag var tvungen att samtala med min chef per telefon. I ett första skede blev hon inte lika upprörd som jag hade fruktat. Men jag var tvungen att ta mig till dennes bostad för att hämta andra nycklar.. Jag försökte med allra största noggranhet komma ihåg varenda liten detalj i fruns beskrivning. och började resan efter vi avslutat samtalet. I ängslan gick jag av bussen och försökte komma ihåg vad frun hade sagt. Jag så vattnet, bra då måste jag vara på rätt väg. Få se nu gula hus och bruna balkonger... Jag gick till jag kom till en mycket känd byggnad som nämdes i vårt samtal.
Jag såg inte hur jag skulle kunna fortsätta ifrån denna byggnad. Ännu en gång tog jag mod till mig och slog nummret till frun. Hon var inte heller denna gång ond på mig. Hon förklarade att jag hade gått för långt och sade vidare att jag skulle söka efter vita hus med bruna balkonger och inget annat. Jag gick med snabbare steg tillbaka samma väg som jag tagit innan och höll noga uppsikt över husen jag passerade. Jag hade i mellertid gått för långt även denna gång eller korrektare sagt jag hade gått fel.
Efter ännu ett samtal med chefen så stod det nämligen klart att jag hade citat "gått så fel som man bara kan gå". Jag var på fel sida av det hela tydligen.. Mina farhågor hade besannats nu var frun arg. hon skällde ut sin frustration över mig vilket hade mig i tårar. Jag hade det på känn. Någonstans i mitt innre visste jag att det var såhär det hela skulle sluta. Jag äro icke bra på att finna min väg i staden. Det tar mig tid att finna rätt.
Nu skulle jag i alla fall gå tillbaka till den plats där jag steg av bussen, där skulle frun möta mig. Jag gick fortfarande med tårar i min strupe och rinnandes utefter min kind. Jag försökte sansa mig. Ännu en gång så var jag glad åt att vädret var så som det var. I det piskande regnet tilläts jag att hålla min blick nedsänkt och mitt anlete dolt utav den stora huvan på min jacka och behövde jag se upp så var det ingen som kunde skilja på regnets droppar och mina tårar.
När jag var framme vid vår mötesplats väntade jag med stor ängslan. Jag spanade efter en kvinna med arga steg. När denne väl dök upp hade hennes känslor förbytts. Hon frågade mig med ömhet i rösten hur det var. Jag brast i gråt igen och frun höll om mig. Frun frågade om jag orkade jobba nu efter det vad som hänt. Ja svarade jakande. Hon följde mig en bit innan hon mindes något hon lämnad i alla hast. Vi skilldes åt.
Väl inne i byggnaden där jag för nuvarande har mitt arbete låste jag in mig i badrummet. Efter att ha använt toaletten så ringde jag ett samtal till min mor. Kände ett starkt behov av att annförtro någon morgonens händelser. Men det fick bli ett kvickt samtal eftersom att plikten kallade. jag var ju redan försenad efter det hela. Fruktansvärt trött och vemodig satte jag igång med dagens uppgifter.
Var sjätte timme är det smärtlindrande som ska intas på gund utav magvärk, vars orsak är av det natuligaste själ. Detta hade och även har inverkan på min sinnesstämning kan jag tänka. Jag vill bara tillägga att denna historia inte är av fiktiv karaktär. Den är i allra högsta grad sann, trots att den är skriven i gammelsvensk anda.