rosendahlgrensandra

I onsdags hände något av det värsta jag kommer att uppleva.

Min pappa dog i cancer. Min Pappa är borta! kommer jag någonsin förstå det? Sorgen kommer väl att bli lättare att bära men jag kommer alltid att behöva bära den. Jag vet att jag kommer klara det, folk klarar det hela tiden. Men det är sjukt! Sjukt och hemskt! Jag saknar honom så otroligt, fruktansvärt mycket! Orkar inte tänka på det orkar inte känna, men jag måste ju, det finns där hela tiden även när man lägger tankarna på annat så är det där hemska och jobbiga och petar på sinnet i bakgrunden. Känns som om att jag kommer bli galen av sorg och saknad. Men Jag tror också att han finns någonstans i sfären, ser vad som händer, känner och bryr sig ♥

 

Men han känner nog inte sina kroppsliga smärtor längre. Som tur är! Han har bekämpat många sjukdomar under sin livstid. Flera omgångar hjärtinfarkt och cancer har han besegrat innan denna omgång. Han kämpade hårt under den sista tiden. Han kunde knappt andas, hade väldigt ont, inte röra sig och bara prata med enstaka ord ibland men han stannade längre hos oss än läkarna trodde att han skulle göra.

 

Så Pappa, du var en kämpe, en bra förebild och du va en fin människa! Jag är stolt att bära ditt namn och dina gener, jag älskade dig när du levde och jag äskar dig nu! Älskade, älskade Pappa!

 

♥♥